Jag ska bli unapologetic & care-free
För att skapa stämning: spela den här låten i bakgrunden när ni läser ;) Känner mig inspirerad av den här låten från min nya favorit serie lolololol
Ni ba: vaaa? Let me explain...(S/O Kevin Hart lol). Det verkar ju ha skapats en trend här i bloggen med att jag mest skriver nuförtiden när jag känner mig lite fired-up och irriterad. Jag känner att jag måste skriva av mig, och känner mig alltid lite bättre efteråt. Meeeen det är inte alltid så att jag skriver av mig när jag känner ett behov. Det finns gånger då jag inte skrivit ner mina tankar i bloggen för att jag tänkt att folk kommer tycka det är fööör mycket, fööör extremt eller typ överdrivet. Aja, ni fattar grejjen: jag har suttit och tänkt på vad andra kommer tycka om mig, och BAM där har vi det som jag vill förändra.
Min ex bf (haha shoutout) sa en gång till mig att jag brydde mig för mycket om vad folk tyckte om mig. Jag blev typ chockad och ba: EH VA, och la ner den tanken direkt. Men sedan började jag tänka på mitt beteende och insåg: neeeej han hade rätt *jobbigt*. Jag insåg att jag tonade ner mig, eller begränsade mig själv för att personerna runt omkring mig aldrig skulle bli obekväma eller tycka annorlunda än mig. Jag ville ju inte att de skulle ogilla mig eller bli sura?
Pappa är typ the embodiment av unapologetic. Pappa kan care less om vad folk tycker om honom, och jag brukar skämta med honom om att han kommer bli en såndär gamling som säger vad han tycker rätt ut i luften 24/7 och gör folk fett obekväma. Jag brukar också skämta om att min största rädsla i livet är att bli lika frispråkig som honom LOL.
Men helt seriöst, jag måste lägga ner mitt ursäktande beteende. Vet ni vad jag gör ibland? På Löpargymnasiets gym kan man ansluta sin telefon till högtalarna och spela sin egen musik, typ det bästa någonsin. Men vet ni vad jag gör hälften av tiden? Ibland när jag känner för att spela afropop, bongo flava, dancehall eller pkommersiell hiphop så tvekar jag. Det började med att en person klagade i typ 20min och sa "vad är det här för oljud?", och nu spelar jag mest svensk pop (som jag också gillar) eller radio musik för att inte någon ska känna sig obekväm eller tycka att jag är knäpp. Jag brukar också undvika att nämna att jag följer en vegansk kost eftersom cirka 1 miljon personer har känt sig provocerade av det. Jag brukar sätta upp håret i en tofs ibland när jag känner att mitt utsläppta krull är för "vilt" och stort för världen. Jag har hållit inne med ett förslag på förändring i en av mina föreningar för att jag inte vill att de ska tycka att jag är jobbig. Jag brukar sitta tyst och bubbla inombords när någon säger något rasistiskt eller låter som Sverigedemokraternas senaste värvning. Sedan ringer jag upp mina föräldrar och har årets rant. Eller så skriver jag ner mina tankar i bloggen, länkar på facebook, och har sedan en moment av oro. Tänk om ingen gillar det jag skrivit?
Någon vecka sedan blev jag uppläxad av någon som spelar en rätt viktig roll i mitt liv, på grund av någonting jag sagt på sociala medier. Det som jag alltid oroat mig över hände, men jag backade inte ner och jag stod för det jag hade sagt. Jag fick också världens uppbackning av mina kompisar (som alltid känner mig bättre än jag tror), och var helt unapologetic. DET VAR SÅ SKÖNT, och nu känner och förstår den här personen mig bättre. Det kommer nog inte alltid vara så lätt, men det här var en win-win för mig.
Pappa tror det här har att göra med min ålder. Han kanske har rätt? Aja, jag orkar iallafall inte vänta på att bli visare med åren så: hej då gamla ursäktande Yolle Boll och HEJ till framtiden som unapologetic och care-free lady :D
min unapologetic past...LOL
till min apologetic future...
för att avsluta med en annan Empire favorit<3
